Pappa
Detta är inte en sann historia.
Skrev denna text för ca2 år sen.
Allting började när jag tog en cykel tur upp till min pappa. Jag hade mp3-spelaren i öronen och lyssnade på en låt som pappa och jag hade hört på radion en gång. Jag tittade runt, det var en fin höstdag. Jag skulle upp till pappa för att han hade lovat mig att vi skulle plocka svamp för att sen steka dom och ha på mackor, det gör vi varje höst.
Men plötsligt blev allt svart i ögonen, jag såg inget. Det kom upp en bild på pappa när han låg i sängen och skaka. Jag hör en ambulans och jag vaknar upp ur bilden. Ambulansen åkte i full fart förbi mig och jag tängte "låt den inte svänga åt höger". Men det gjorde den och det började skaka i benen och hjärtat slog fort, allt stog still i huvudet på mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hoppade av cykeln men lika fort på den igen och mina ben trampade så fort dom bara kunde hem till pappa. Utanför stog ambulansen. Jag darrade ännu mera och hjärtat slog fortare, jag hoppade av cykeln och sprang fort in, men en läkare stoppade mig och sa " här får du inte vara nu". Tårarna kom och jag skrek "Min pappa är där inne, jag vill träffa honom. Vad har hänt"? Läkaren svarade inte, han tittade bara på mig, skakade på huvudet och gick där ifrån. Jag gick mot köket men vågade inte gå in till vardagsrummet och titta. Jag visste nästan helt säkert vad som hade hänt. Det var massa vitklädda människor runt våran fåtölj.
Våran ena bokhylla hade vält. Någon tog tag i mina axlar lungt och försiktigt. Jag blev helt varm i hela kroppen. Jag tittade bak men ingen sågs till. En sval vind drogs förbi mig och jag kände pappas doft, den där goa pappa-lukten. Jag stog fortfarande kvar i köket, gick till spisen. Jag hade fortfarande inte mod för att gå in och kolla. På köksbordet stog det minst 19 tomma öl burkar, en tom whisky flaska och ett kort på mig och pappa. Jag tittade på kortet och tårarna rann. Det snurrade i huvudet på mig, men tillslut slutade det snurra och tårarna slutade rinna. Jag tog mod till mig och med stadiga steg gick jag in i vardags rummet och putta bort alla vitklädda människor. Där låg han. Min pappa. Jag tog hans hand och sa "Pappa jag älskade dig..... Hur du än va som person så var du ändå min pappa." Jag lutade mitt huvud mot hans, och tårarna kom tillbaka i floder. Jag hann inte träffa honom innan han gick bort. "Jag älskade min pappa" sa jag till en av läkarna, sen gick jag fort ut.
Jag tittade runt, in mot skogen och där såg jag honom. Min pappa stog, där stigen går in mot torpet. Jag sprang dit men han försvann. Jag tittade efter honom och han visade sig igen fast längre bort. Jag stog och tittade på honom och en vind drog mig till honom. Han visade vägen in mot skogen, jag följde efter honom. Sen stannade han vid ett liknade träsk där jag hade varit förut med honom. Han satte sig ner på huk, jag gick till honom och satte mig brevid honom. Han drog undan lite mossa, jag tittade under mossan och där fanns det massor med svamp. Ett flin kom fram bland alla tårar och precis när jag skulle krama om honom var han borta. Där satt jag helt ensam och förstog inte att det var sant.
"Min pappa...... är död.?" =,(
// Felicia.Miller 15 år . 8/3-07
